Ironman Kalmar RR

Alnö Race Team Forum Triathlon Ironman Kalmar RR

Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 15 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #14991
    ProfilbildHenrik Montelin
    Deltagare

    Ironman Kalmar

    RR för Ironman Kalmar

    Lördagmorgon och den stora långa dagen har äntligen kommit. Sista veckan har präglats av stora tvivel och ständig ångest, har jag tränat tillräckligt, har jag ätit och druckit tillräckligt. De träningar som körts under veckan har varit sega och tunga.

    Bagarväckning och frukost innan färd ned mot tranzitområdet.

    Rutinen har börjat så smått att infinna sig, känner ingen större stress innan start. Kontrollerar påsarna som jag skall använda vid växlingarna

    Tar på mig våtdräkten och smyger sakta ut i vattnet för att värma lite smått. Allt känns fint och lugnt, det här kommer att bli en fin dag tänker jag.
    Innan start får vi ett störtskönt snack av en lokal präst, han avslutar med orden “may the force be with you” Självklart fick vi oxå höra Kentas “Just idag är jag stark”

    Simstarten är alltid lika kaotisk, armar, ben, kroppar överallt. Upp mot första boj var det tight, tog beslutet att gå en ngt längre väg för att slippa det värsta vid vändningarna. Vågorna kändes rejält och jag fokuserade på att ta det lugnt, inte stressa, det är många timmar kvar. Vid varvningen tjockade det ihop sig igen, fick en hård och välriktad hälspark mot munnen, irriterad drog jag snabbt förbi hnm. Slutligen fick vi simma in i kanalen mot växlingen. Skönt att åter ha fast mark under benen och rusar upp mot min blåa påse där racebelt med nr.lapp samt hjälmen väntade.

    Hämtar cykeln och rusar vidare ut ur området, när jag skall börja cykla ser jag att Magnus Bäckstedt står jämte mig. Efter ngra minuter sveper han förbi i hög fart, tänker kort “tänk om jag fick låna hans cykelben nu”.
    Ut på Ölandsbron och nu förstod jag varför det var så vågigt på simmet, blåsten var brutalt hård, fick verkligen vara på sin vakt, högprofilshjulen gjorde att jag driftade rejält i sidled. På västra sidan ned mot Mörbylånga och vidare var det motvind som hette duga, försökte att trycka på lagomt hårt, noterade samtidigt att medelhastigheten sjönk betänkligt. Över Alvaret första gången mot den östra sidan fick jag äntligen lite bättre fart, och när jag fick gå norrut på östra sidan, vinden i ryggen, yes!

    Medvindscykling när det är som bäst, ni fattar. :-))

    När vi cyklade över Alvaret andra gången, slakmota och sid-motvind, vips så var jag nere på löjligt låga hastigheter, kämpade och det kändes som en evighet innan vi var klara med Öland. Sista 60km körde vi på fastlandet. Sista 45km blev bara en lång plåga, nacken värkte betänkligt, varje liten backe och jag lämnade tempopinnarna för en behagligare position ute på hornen.

    In mot den sköna växlingen till löpningen, bara en marathon kvar. Hittar min röda påse med löparskor + strumpor, tog det metodiskt och lugnt.
    Drar ut och tar det medvetet lugnt, annars är det tämligen klassiskt att inleda löpet med för hög hastighet. Första 15km går tämligen bra, förbättrar min placering ständigt. Känner dock att bränslet är på väg att ta slut helt. Efter 22km tänker jag “nu går det hemåt, bara mindre och mindre kvar, bara 20km kvar”, försökte motivera och ge mig positiva signaler och tankar.

    När jag nådde 32km, bara 10km kvar, yes, nu är det nära, bara att tugga på. Löpsteget var obefintligt, blev rejält sittande i steget, det var bara kämpa och åter kämpa som gällde. Fick gräva djupt och det var en skön känsla att se målportalen. Att gå över mållinjen och sluta springa, bara stå och slappa, det var sååå jvla skönt. Yes, jag gjorde det!

    Lite korta reflektioner:
    Sim: Har tränat mer simning under året och det gav en bättre tid mot tidigare IM. Finns fortfarande mycket att förbättra.
    Cyklingen: Otroligt jobbig cykling (vinden) i kombination med min svaga cykelform lakade ur mig inför löpet. Denna säsong har jag cyklat mycket mindre än tidigare. Finns inga genvägar, tiden och sträckan, tappade alldeles för mycket.
    Löp: Stabil träning under året, ngt mer än tidigare år. Tyvärr fanns inte kraften kvar när jag behövde den som bäst.

    Nu blir det inga mer tävlingar för säsongen, nästa år blir det Ironman Nice.

    Stort grattis till alla ART:are för fantastiska prestationer och stort tack för all support och pepp efter banan. Vi ses på träningen snart igen! 🙂

    Avslutar med det bästa, vår fantastiska Tomas Edström, körde in på en finfin fjärde plats i sin AG. Iom detta tog han en (otroligt välförtjänt) slot till Ironman Hawaii. Stort grattis Tomas, otroligt stolt att vara klubbkamrat med dig. Hawaii blir en superskön bonus på säsongen, åk nu dit och njut!

    #14992
    ProfilbildTom Wieselblad
    Deltagare

    Tack för RR! Spännande läsning. Ni har alla gjort makalösa insatser.

    #14993
    ProfilbildJonas Boström
    Moderator

    Bra jobbat allihopa! Är det nu så att käre herr Edström tagit en biljett till Hawaii som ryktet säger så är det bara att gratulera. Hoppas du har möjlighet att delta:) och bli vår förste men säkert inte siste ART:are som får prova på den mytomspunna tävlingen!

    #14994
    ProfilbildChrister Rösth
    Deltagare

    Skrev några rader om tävlingen här: http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPostingID=145672

    #14995
    Martin StollMartin Stoll
    Deltagare

    Var väldigt nervös och spänd redan några dagar innan.. trodde jag skulle vara lugnare i år med fjolårets erfarenhet i bagaget.

    Simning.
    Provsimmade en liten del av banan dagen innan och fick inga bra känslor alls. Vågigt och äckligt vatten.
    Hoppar ner i vattnet, pissnödig som ett aber. Slår en drill och får upp värmen i våtdräkten. Botten vid simstarten är rätt kass, grunt, stenigt och massa äckliga växter, vattnet blir väldigt grumligt. Värmer lite lätt och slår en extra drill till tonerna av Kenta. Tittar sedan på PRO när de startar och slår en tredje drill, lika bra att vara rejält tömd. 🙂
    I starten är det självseedning som gäller och jag ställde mig mitt i gränsen mellan 1:05 och 1:15.
    Sedan börjar det, kaoset. Sträckan till den första bojen handlar om två saker; överlevnad och att försöka hålla lugnet. Fötter och armar överallt, man blir tvingad till “baywatch-sim” som tar väldigt mycket energi. Tänker att jag ska söka mig utåt i banan för att inte gå så nära bojen, men det går inte, det är folk överallt så det är bara att flyta med i sardinburken.
    Efter första bojen blir det lugnare, skönt att äntligen kunna få lite rytm. Vevar på och klockan vibrerar och ger en indikation på att första kilometern är avverkad. Passar på att slå en drill medans jag simmar.
    Sedan var det dags att agera Sardin igen när vi kommer in i slutet av första varvet. Nu hade man nytta av några drills vi kört på simträningarna det gångna året, tex chicken wings och hundsimmet, det fanns inte mer utrymme än så. 🙂 Fick en spark på glasögonen som gjorde mig lite rädd men det gick bra.
    Varv två blev lite lugnare, slog en sista drill den sista tvåhundringen och kom upp ur vattnet efter 1:13:37 (leet tid!), en tid som jag är väldigt nöjd med efter omständigheterna.

    Av med våtdräkten och upp på hojjen, yes, äntligen. Var förberedd på att det skulle blåsa friskt, men det var lite värre än jag tänkt mig, speciellt sidovindarna när vi korsade Öland. Fjärtade enorma mängder på cykeln liksom ifjol. Kan det vara för att man sväljer en del vatten på simmet och inte är van saltvattnet? Det gick över efter ett par timmar men hade lite lätt magknip.
    Det blev väldigt mentalt tungt när jag insåg att jag skulle cykla långsammare i år jämfört med i fjol. Jag har ju tränat mycket mer och har en tempocykel nu, det borde gå snabbare!
    I efterhand så inser jag ändå att jag har gått framåt då de flesta hade 20-30min långsammare tid i år.

    Var ordentligt trött efter cyklingen och tog det lugnt i växlingen, slog en drill och drack en del vatten. Tänkte att det kan vara värt att ta nån minut extra här för att sedan göra en bra mara.

    Skönt att få räta på kroppen och börja springa. Dock så kände jag nästan direkt att det var något som inte stämde, tyckte det gick svårt att andas. Säkert inbillning. Benen kändes jättebra. Efter 2.5km fick jag stanna och vika ihop mig, brutal mjälthugg tror jag det var på båda sidorna. Det släppte hyfsat och jag kunde springa vidare och efter ca 10min så släppte det, skönt! Tyvärr så kom det tillbaka efter 19km, försökte vila och äta bort det men varje gång jag började springa så kom det tillbaka. Höll på så till 29km då jag blev less och kastade in handduken. Jag åkte ner till Kalmar för att prestera och göra ett bättre lopp än i fjol, inte för att promenera halva maran. Hade det varit min debut så hade jag fullföljt, men jag såg ingen vits med det nu. Ironman är ett jäkla race, det är mycket som ska stämma, idag gjorde de inte det.

    Först var jag inte så besviken, nu efter ett par dygn så känns det lite tyngre. Det känns tomt. Men det är ingen mening att gräva ner sig, det kommer nya race.
    Folk har hört av sig med tröstande och värmande ord, väldigt fint. Det är en av alla saker som gör vår förening unik, vi är som en familj, speciellt tri-sektionen.

    Som vanligt hade vi bästa supporters på plats. Guld värda.

    På ett sätt är det bra att misslyckas, man får fötterna på jorden, blir ödmjukare, större respekt och lust till revansch.
    Anmälan till 2014 öppnade för ett par timmar sedan.. jag har formuläret framför mig med texten “Start your registration”, men det lutar åt att jag klickar på “Close tab” istället. Kanske ett annat år..

    Failure is an option, fear is not.

    #14996
    Peder OlssonPeder Olsson
    Keymaster

    Du är stor mstoll! Intressant att läsa om din kamp, det kommer nya race, många nya, varje år! Pick Your battles!

    Jag som inte är Triatlet men hygglig fysiolog…om man ligger i vattnet en timme, med våtdräkt dessutom. Komprimerar man inte kroppens alla vener, centraliserar blodvolymen,kroppen uppfattar det som vätskeöverskott, utsöndrar vätska(=urin) och när man sätter sig på cykeln ovan vattnet normaliseras förhållandena=behov av massor av vätska första timmen!?! Eller hur tänker ni?

    Peder

    #14997
    ProfilbildSara Gradling
    Deltagare

    Målet är ingenting – vägen är allt.

    Kalmar Ironman var en viktig mur att krossa, en stor händelse som skulle göra mig till triple Ironmom och äntligen ge mig en IMmedalj som av någon outgrundlig anledning känns “lite häftigare” än plaketterna från Kalmar järnman.

    Nåväl, laddade med konferens i Norge fram till torsdag kl 18, körde nonstop till Kalmar och kröp ner bredvid min roommate Iron-Mary strax efter midnatt. Fredag var det dags att testa cykeln som legat och frustat i bagaget en vecka, simma lite i sundet och mingla runt och morsa på alla vänner och bekanta. Kände mig lugn men laddad. Förväntansfull och glad som att något stort var på gång 🙂

    Middag med tri-familjen och tidigt i säng, sov som en stock och vaknade pigg och utvilad. Frukost, påfyllning av flaskor och iväg! Fjärilarna i magen hade helt plötsligt förvandlats till spyflugor och jag kände mig inte fullt lika glad längre… Tankade energi med hjälp av alla goa varma kramar som delades ut av alla vänner runtomkring, tack för det!

    Jag upplevde inte simningen lika trång och bråkig som många andra, höll en vid vänsterkant och simmade för det mesta rätt fritt, fick en smocka rakt över tänderna precis vid varvning och en hel del sparkar av bröstsimmarna. Konstaterade att jag blev rejält sjösjuk av vågorna och blev lite full i skratt av den insikten. Gjorde mitt bästa för att slippa få in alltför mkt vatten i munnen eftersom jag inte ville bli dålig. Hade en bra känsla under simningen men den gick långsammare än jag trott. Shit happens. Jag hade klarat av dagens första utmaning 🙂

    Upp på cykeln och iväg på en i mina ögon mardrömsresa. Jag var HELT ÖVERTYGAD om att jag skulle dö på väg utför ölandsbron. Vinden slet i mina hjul och jag höll ett krampaktigt tag runt styret och ville helst blunda. Det var hemskt. Resten av cyklingen på Öland kan beskrivas med följande ord: grisig, vidrig, tråkig och ensam. Hade långa dialoger med mig själv, förhandlingsteknikerna utnyttjades till max och jag bestämde mig både en och tre gånger att jag skulle kasta cykeln i Kalmarsund och promenera tillbaka till mina påsar. Mitt på krönet havererar min flaskställning bakom sadeln och hänger på halvfjärs med flaskorna farligt lösa, slutade dock bra. Eftersom jag ändå var nyfiken på hur det skulle kännas att ha cyklat 18 mil så bestämde jag mig för att fullfölja cyklingen iallafall. Kunde knappt gå då mina fötter helt domnat bort och sjukvårdspersonalen sneglade oroat på mig när jag likt Quasimodo haltade bort mot tältet för ombyte. Och, för första gången i mitt liv LÄNGTADE jag till löpmomentet!!!

    Med mina Merellbarfotaskor på var fötterna tillbaka och jag tassade iväg, med ett enda mål i sikte: att fullfölja! Bestämde mig raskt för att köra enligt principen löp 9 min och gå 1 min. Det ger mig något att fokusera på, tar bort distansen och jag har små delmål att jobba emot. För det mesta inföll sig även aidstation mitt under 9-minutaren och då kunde jag dessutom greppa två muggar vatten och lite chips i farten! Det är de små tingen som räknas 🙂

    Publikstödet runt centrum var ENORMT och artfamiljens närvaro var mycket påtaglig, tack tack tack för det! Sista 4 kilometrarna kändes det som att jag flög fram (nåja) och kunde knappt vänta tills den långa härliga målrakan längs med Kalmars gågata, kantad av människor som ropade mitt (!) namn.

    Hade förväntat mig att jag skulle böla mig igenom hela upploppet, men jag var så tagen av situationen att jag sprang fram med ett enda stort leende över hela ansiktet. En OBESKRIVLIG känsla att korsa mållinjen och inse att jag faktisk gjort det – igen!

    För mig handlade Kalmar Ironman om början och slutet på en lång resa. Nu väntar nya utmaningar!
    Tack alla som var på plats och hejade, kramade och peppade, utan er hade det inte varit samma sak 🙂

    //Sara

    #14998
    ProfilbildTomas Edström
    Deltagare

    RR Ironman Kalmar

    Marie, Bella och jag startade resan ner mot Kalmar redan på tisdagen. Vi stannade och sov över i Nyköping för att sedan rulla de sista milen på onsdag fm. På onsdagen körde Bella Kalmar mini tri med gott resultat

    På torsdagen var det dags för preracemötet, där pratades det en hel del om att vinden kunde bli besvärlig och arrangörerna rekommenderade alla att tänka igenom sina hjulval. Laddade som vanligt med några korta lätta träningspass sista veckan och de sista dagarna klev jag upp lite tidigare för varje dag, allt för att inte göra sviterna efter den onormala uppstigningen på tävlingsdagen allt för brutal. På väderprognosen på fredagen så såg det ut som om vinden skulle bli ett mindre problem så jag tog beslutet att köra med dischjul bak och högprofil fram (808). Lördagmorgon ringde klockan kl 4.15, frukost kl 4.30 och avresa ner till tävlingsområdet kl 5.30. Nere vid transitområdet så fixade Henke och jag det sista med cyklarna och växlingspåsar innan vi drog på oss våtdräkterna gick ner till starten. Vinden var redan nu betydligt starkare än vid de tidigare starter jag gjort i Kalmar.

    Kort insim sen var det bara att lyssna på speakern och prästen inför startskottet. En IM start går inte att beskriva, den måste upplevas men om jag ska försöka mig på någon jämförelse så kan jag tänka mig att det är som att sitta i mitten av en tour de france klunga med en torktumlare på 1800 varv på huvudet. Det är trångt, allting snurrar och det gäller endast att överleva till första boj. Jag tog det lugnt i början och tappade säkert en del placeringar men ville hitta en bra rytm utan att stressa allt för mycket. Efter andra bojen blev det rak motvind, vågorna var rätt höga och det var svårt att få något bra flyt. Andra varvet kändes riktigt bra, jag försökte korta rundningarna och köra lite närmare väg än i första. Jag kom upp ur vattnet efter 1.08 bara 1min snabbare än ifjol men ändå nöjd med tanke på förhållandena. Växlingen var inte den snabbaste men jag kom iallafall ut på cykeln utan problem.

    Ute på cyklingen började jag fippla med klockan då jag inte fick någon hastighet, det tog ett tag innan jag kom på att jag stängt av GPS:en. På Ölandsbron var vinden rätt jobbig då den kom rakt från sidan, fick några rejäla kast men det var ändå under kontroll. Magnus Bäckstedt passerade och det var inte aktuellt att hänga på 🙂 planen var att ta det lite lugnt första 5-6 milen då det var motvind för att sedan trycka på rejält i medvinden. Kunde ganska snabbt konstatera att det inte skulle bli några snabba tider idag och att det skulle bli att kriga sig igenom dagen. Det kändes riktigt bra i medvinden och jag passerade väldigt många cyklister, ända plumpen var att jag var tvungen att stanna och ta en kiss-paus. Lite surt att börja köra om samma cyklister igen. Försökte äta lite med jämna mellanrum, menyn var som vanligt toppklass (6-8 gels + en bar toppat med några Tutti-Frutti och en Snickers). Efter medvinden var det dags att passera Allvaret med vinden sida-mot och en oändligt lång slakmota. Benen kändes fortsatt fräscha och jag fortsatte att trycka på och passera cyklister. Över bron igen här började jag se att många jag passerade såg rejält slitna ut, in och varvade och sen ut på det avslutande 6 milen. Uppe vid sista vändningen insåg jag att Tommie låg precis bakom, tydligen hade jag passerat honom utan att märka det. Uppskattade att Micke var ca 4-5min efter. Sista 2 milen var kämpiga med motvind, dålig asfalt och snirklig väg. Med ca 1 mil kvar blåste Tommie förbi och jag undrade var han helt plötsligt fick energin ifrån, han fick några hundra meter och jag gjorde ett tappert försök att öka lite och inne vid växling var jag i princip i kapp.

    Återigen inte den snabbaste växlingen men det kändes ändå rätt skönt att kom ut på den avslutande löpningen. Började som vanligt lite för snabbt med ett par km i 4.30 tempo men kunde efter hand stabilisera mig runt 4.50 och tänkte att det får duga och nu är det bara att köra så länge det håller. Vinden var även under löpningen bitvis lite jobbig så att man fick bita i för att hålla farten. Underbar känsla att springa genom stan med mängder av publik och att få första bandet vid varvning och ändå mer underbart att få det andra med endast ett varv kvar efter det att Bella coachat att jag låg bra till i min åldersklass. Målet var att gå in under 3.30 på maran men på tredje varvet tog krafterna slut och km-tiderna hamnade efter schemat. Micke passerade mig på slutvarvet och nu var det bara att försöka hålla i hela vägen in i mål. Kom i mål på 9.51, körde en high-five med Bäckstedt som precis också kommit i mål och som såg nöjd ut. Stapplade in i underbara “Athletes garden” och snackade lite med Micke och mumsade på lite pizza, åt chips och drack alkoholfri öl (kanske var tur det). Totalt 14 minuter sämre än ifjol men placeringsmässigt bättre. Ifjol blev jag 12:a i min klass och nu såg det ut som jag skulle bli 5:a dryga minuten från en biljett till Kona. Var ändå nöjd med mitt lopp och tänkte att jag inte kunde hänga upp mig mer på det.

    På frukosten dagen efter så diskuterade Bella och jag av någon anledning min öppningsfart och hade lite olika uppfattningar så IT-Bella plockade fram resultat listan på Iphonen och såg då att jag nu var placerad som 4:a!! Det visade sig att finske ministern Alexander Stubb som tidigare var placerad som fyra hade pga av sitt “kändis”-skap fått starta med proffsen fem minuter tidigare och därigenom nu fått sin tid korrigerad. Kl 11.00 var det bara att åka och hämta ut biljetten till Ironman VM på Hawaii (hämta ut och hämta ut, givetvis fick jag även pynta 5000 pix oxå).

    Ironman Kalmar Sweden har på två år lyckades med att få till ett arrangemang som slår det mesta, otroligt proffsigt och det finns inte så mycket att klaga på när det gäller det rent organisatoriska. Publikmässigt är det helt ofattbart hur mycket folk som är ute och tittar, efter hela cyklingen sitter folk och hejar efter vägen och runt centrum är gatorna fullproppade med folk. Att det dessutom finns mängder av ART-supportrar ger mängder av positiv energi, mer än man kan föreställa sig faktiskt, STORT TACK!

    Svårt att fatta att man nu ska åka till Hawaii och (som Stoll brukar säga) köra med stor-pöjka. Givetvis en dröm som man inte riktigt vågat tro på, en Hawaii-slot ramlar man inte över, det krävs lite flyt och tur. Jag har inte riktigt fattat det än men har börjat med att utse Bella till projektledare så att-göra listor och bokningsalternativ produceras just nu i stor omfattning 🙂

    Sist men inte minst så vill jag tacka alla i ART för att det blivit möjligt. Träning handlar till stor del för min del om att ha roligt och jag hade aldrig lagt ner den tiden om inte möjligheten till ART-sällskap på passen funnits.

    //”Gubben i lådan”

    #14999
    ProfilbildJohan Miller
    Deltagare

    Stort grattis Tomas, otroligt starkt jobbat.

    Nu har du (och Bella) fått en ny IM målbild att fokusera på, på Hawaii!! lycka till!

    Grattis alla ni andra IM deltagare också, ni tillhör en annan division med allt ert kämpande.

    /Johan

    #15000
    ProfilbildMikael Edlund
    Deltagare

    RR Ironman Kalmar 2013
    Nu känner jag mig som en ”järnman”. Planen i år var att göra en tid under 9 timmar. I nästan tolv månader har det tränats för att genomföra den planen.

    Jag, Helena och Noa anländer med husbilen till Stensö Camping på onsdag eftermiddag. Det är lite ruggigt väder och prognosen för lördag är också ruggig, regn och ev 14 m/s i byarna. Helenas bror (Andreas) med familj (Elin) kommer lite senare på kvällen.

    På torsdag 06:30 lånar jag svågerns bil för att provsimma banan. Jag upptäcker när jag ska byta om att jag glömt simglasögonen, öronproppar, näsklämma och badmössa på campingen och återvänder för att hämta dessa. Strax efter kl. 07:00 är jag ombytt och klar och träffar Bella och Tomas vid piren. Det känns behagligt varmt i vattnet och jag stiger upp efter ett varv. Det är rätt många som testar banan. Utrustningen är till belåtenhet. När jag senare tar av mig våtdräkten lägger jag ifrån mig min Garmin-klocka. Jag åker iväg och upptäcker några minuter senare att jag saknar klockan. När jag återvänder till platsen jag bytt om på så hittar jag inte klockan. Jag återvänder ytterligare en gång och söker innan jag ger upp och polisanmäler förlusten. Jag besöker även Kalmar Polisstation för att försäkra mig om att klockan är borta. Jag köper en ny på Expo. Tiden fram till preracemötet ägnas åt glasblåsarämbetets konstnärliga värld i Kosta. På preracemötet träffar jag övriga ART:are och alla verkar laddade, härligt.

    På fredag testar jag diskhjulen (ca 30 min cykling) och avrundar med 15 min löpning på det fina motionsspåret som finns vid campingen. Jag packar påsarna, Blå = Bike och Röd = Run. Bella meddelar nu att någon lämnat in min klocka till tävlingsledningen och att hon har hämtat ut den. När jag checkat in cykel och påsar med ombyten träffar jag Bella och får tillbaka min klocka. Den är tom på batteri och jag har redan bestämt mig för att köra med den nya. Vi parkerar husbilen nära expo-området och avrundar kvällen tidigt.

    Lördag = Tävlingsdag.

    Vaknar kl. 04:50. Äter frukost, fyller flaskor och tar på triathlondräkten, som numera har ART-loggor på sig. Min Ironfamily servar i tysthet efter bästa förmåga, då de vet vilken sinnesstämning jag har innan tävling. Jag beger mig till växlingsområdet och kollar att däcken har luft, monterar skor, dator och flaskor på cykeln. Kollar även att påsarna hänger på plats. Noa får sedan springa med pumpen till husbilen medan jag och Helena går mot Kattrumpan. Helena hjälper till med smörjning av nacke och stängning av våtdräkt. På väg ut till starten möter jag Bella som förser mig med ett vitt armband på vänster överarm. Ute i vattnet söker jag mig till fålla 1:05, där träffar jag Christer R. Christer påpekar att jag borde ställa mig längre fram, men med erfarenhet från året innan väljer jag en mer avvaktande position. Stämningen stiger och proffsen ger sig iväg 06:55.

    Prick 07:00 går starten och jag gör mitt bästa för att nå första gula boy och rundningsmärke. Från start tills att jag når piren så har jag inte simmat en meter i min mening. All den tid jag lagt ned på simträning känns meningslös. Jag borde gått på fotbollsmatcher istället. Där hade jag kunnat träna mig bättre att hantera huliganer. Någon tar först tag och trycker ner min axel, sedan mitt huvud för att till sist simma/klättra rakt över mig. Detta upprepas tre gånger på första varvet och en gång på andra. Jag gissar att fler med mig upplever denna skräck eftersom det smakar avföring i början av varv två och jag kräks. Till och med på väg upp ur vattnet på rampen knuffas jag tillbaka i vattnet. Det kan man kalla sportsmannaanda.

    Simningen går snabbare i år men inte enligt plan. Detta gör att jag även i år kommer in i ett tält som är överfyllt med triathleter. Jag hittar en fläck att byta om på, men knuffas några gånger och det är svårt att få av sig våtdräkten. T1 tar alldeles för lång tid.

    När jag väl kommit igång med cyklingen kommer modet tillbaka. Jag passerar många på Ölandsbron som har problem med vinden. Några av dessa kör sedermera om mig i motvinden i början på Öland. Jag har ju införskaffat effektmätare och den säger att jag bränner för mycket energi om jag cyklar på som de som kör om mig. Tyvärr så varar inte glädjen med tekniken länge. Efter 6 mil lägger effektmätaren av. Jag bootar om cykeldatorn, men får bara igång pulsmätaren. Jag får lita på min egen känsla alltså. Jag håller därför igen i motvind och öser på i medvind. Cyklingen går bra och jag passerar många. Jag äter regelbundet och dricker både vatten, Cola och PowerBar. Jag kommunicerar löpande med ”MC-domarna” för att försäkra mig om att jag inte ligger för nära. Jag vill ju undvika ”penalty” i år. När det återstår 3 mil av cyklingen säger kroppen ifrån. Jag har sådana smärtor i ryggen att jag inte kan hålla händerna på ”aero-pinnarna” längre. Jag reser mig upp och sträcker ut ryggen nästan varje minut för att få det att släppa men det går inte. Det blir bara värre och svartnar stundtals för ögonen. Jag lyckas rulla in till växlingsområdet till slut. Det kändes som de sista tre milen aldrig skulle ta slut.

    I tältet den här gången har jag sällskap av fem andra triathleter, gott om plats med andra ord. Jag sitter en stund och funderar innan jag ger mig ut på löpningen. Jag har ont i ryggen som låst sig och jag känner mig dimmig. Men jag fortsätter i min tunnel (som är väldigt trång). Efter 1.5 km släpper det i ryggen och jag får fram höften. Jag ökar succesivt mot mitt planerade tempo 4:16 /km. Det funkar i fem kilometer. Sen gör det ont igen. Bara att ge upp. Jag provar 4:30 och lyckas hålla 10 km i ca 4:30. Inne på andra varvet går det tungt. Mentalt är jag djupt nere i Marianergraven. När jag passerar min Ironfamily på andra varvet frågar jag om Tomas Edström ligger före mig och Helena säger ”du ligger tre minuter efter”. Nu är det ca 15 km kvar av Ironman Kalmar. Det som driver mig att återigen öka tempot är min tävlingsinstinkt. Jag lyckas få upp tempot och jag möter Tomas vid en vändpunkt. Jag passerar Tomas och triggas ytterligare än en gång av att spurta om Magnus Bäckstedt.

    I år känner jag mig som en Ironman i mål. Jag vacklar omkring och det gör ont. Vänster ben är bortdomnat. Jag är nöjd med min prestation:

    Sim 3.8 km: 1.12:31

    T1: 2:55

    Cykel 180 km: 5.10:00

    T2: 2:41

    Löp 42 km: 3.20:19

    Till slut… Jag kanske låter bitter, men planen var att göra under 9 timmar. Nu var förutsättningarna lite svårare med vinden, men det var inte där det sprack. Hjärta och lungor är i topp, men leder och muskler är det värre med. Hälsenan har strulat sedan vecka 44 2012. Den senaste månaden har jag haft varma knäleder, som jag försökt bota med vila och diklofenak. I början av augusti lade ryggen av (ryggskott). Varje morgon när man vaknar och det är svårt att ta sig ur sängen och man räknar dagar kvar till start så är det svårt att få ihop Ironman SUB9.

    Det är kul att man kan glädjas med Tomas. Allt stämde. Tomas tog första slot i sin AG (dvs tre “no thanks” innan). Det var kul att närvara vid utdelningen. Mångas drömmar som går i uppfyllelse.

    Tack alla ART:are som hejade längs vägen, det betyder mycket!!!

    //Mikael E

    #15001
    ProfilbildBenicio Toro
    Deltagare

    Beslutet att inte tävla i år känns inte lättare efter sån härlig läsning. Har fått byta ut träning och tävling mot snickarbältet…
    Stort grattis till alla fina prestationer och framför allt stort grattis till Tomas som kvalat till Hawaii, grymt imponerande!

    Jag får komma igen nästa år, det är inte alls lika roligt att snickra som att träna/tävla kan jag meddela, men jag är inte bitter…

    Ser fram emot lite bilder också, ses snart!

    //B

    #15002
    ProfilbildTom Wieselblad
    Deltagare

    Många på cykelsträckan som hållit tillbaka i motvinden för att ta i hårdare i medvinden? Eller har jag tolkat fel? Det är tvärt emot optimal pacingstrategi. Ni får tillbaka mer i tid om ni kör hårdare i motvinden, eftersom ni spenderar längre tid där, än i medvinden. Och man får tillbaka mindre för given effektökning i medvinden eftersom farten ändå är så hög där.

    #15003
    ProfilbildTom Wieselblad
    Deltagare

    Men sen ska ni ju springa en liten sträcka också. 🙂

    #15004
    ProfilbildJonas Boström
    Moderator

    Pacingstrategi och fysiologi, denna förening bjuder på mer och mer kunskap:) Vilket ställer till det rejält redan när man också ska försöka komma ihåg att sticka ner långfingret rätt i vattnet, ha armbågen i rätt vinkel, dra vattnet optimalt, hålla fram höften i löpningen, landa rätt på foten och tänka på luftmotståndet och då har vi inte närmat oss materialet…… Funderar nu på om inte korpinnebandy ändå vore bättre??

    #15005
    ProfilbildMarie Svedberg
    Deltagare

    Min IM-debut blev en över förväntan fantastisk upplevelse trots att förberedelserna rent träningsmässigt varit lite halvdana. Hade laddat hela vintern och våren för detta när jag hade oturen att köra omkull på cykeln och bryta nyckelbenet i slutet av maj.

    Cyklingen kändes under kontroll eftersom jag haft fokus på cykling under våren fram till Mallorcaresan i början av maj. Dessutom hade jag kunnat börja cykla på trainern en vecka efter kraschen. Efter 5 veckor kunde jag (äntligen!!) cykla ute och hann få till ett antal längre solopass. Det längsta på 16 mil.

    Fokuset på cykling innebar att löpformen var minst sagt dålig. Precis när jag skulle börja jobba hårt på den fick jag i stället ett uppehåll på 1,5 månad. Med bara sex träningsveckor kvar till loppet fick jag börja jogga lätt. Mitt längsta löppass innan IM var 17 km. Kände viss oro över detta, men bestämde mig för att det blir som det blir. “Får väl gå sista halvan om det behövs.”

    Jag åkte till utebadet några gånger och körde ben med fenor bara för att få vara i vattnet. Att simma (utan fenor och med armar) fick jag börja med mindre än två veckor innan loppet. Testade 3000 m i bassäng veckan innan och det kändes okej. Då först tordes jag äntligen tro på att jag verkligen skulle till Kalmar!

    Dagen innan loppet var jag fruktansvärt nervös. Inte av respekt för den fysiska insats som skulle krävas utan för saker som att glömma matpaketet på hotellet innan starten, bli sparkad på axeln och att nyckelbensbrottet skulle gå upp, att få flera punkteringar, att bli diskad för någon klantighet på cykeln, bli dålig i magen eller att ryggen skulle krångla. Fick gåshud när jag såg Bella gå i mål vid onsdagens mini-tri och insåg att det var något jag bara MÅSTE jag få uppleva. Särskilt som Tomas sa att det var inget mot för hur det skulle vara på lördagen.

    Tävlingsdagen:
    Ställde mig långt bak och långt ut på vänsterkanten i 1.15-gruppen inför simstarten för att slippa trängas mer än nödvändigt. Planen funkade bra. Vid någon boj och vid varvningen innanför piren gick det inte att undvika igenkorkning och bröstsimmande medtävlare, men på det stora hela kändes det bra. Vaderna turades av någon anledning om att krampa så direkt när jag kom upp tog jag en GT-tablett och sedan tre till på cykeln med en timmes mellanrum. Fick som tur var inget problem med kramp efter simningen.

    Cykligen var som alla andra beskrivit rejält blåsig. Lyckades dock hålla mig fokuserad och positivt inställd ända fram tills det var ett par mil kvar då jag p.g.a. motvind och rumpobehag började längta till löpningen. Under cyklingen intog jag nästan en hel pizza, tre st Pågens vaniljgifflar, 1,5 banan, två gels, en stor flaska sportdryck och några flaskor vatten.

    Att kliva av cykeln var underbart. Som vanligt var jag dock både sned och krokig, men en stunds stretching i gräset fixade det. ”Tjoho, två av tre delar gjorda” tjoade jag i omklädningstältet innan jag gav mig ut på löpningen (eller kanske mer korrekt kallat lufsningen). Då jag aldrig sprungit ett marathon och dessutom sprungit så lite i år tog jag det väldigt lugnt. Promenerade igenom varje depå och en bit efter. Gick även i alla uppförslut. Magen kändes lite skum så under första varvet åt/drack jag mycket måttligt i depåerna och gick även (utan resultat) på toaletten två gånger. Till slut insåg jag att det bara var magmusklerna som ömmade efter simningen och cyklingen och tordes äta/dricka lite mer som jag ville. Drack lite vatten vid varje depå och växlade mellan att äta en bit banan och några klunkar sportdryck. Intog även totalt 2 liquid (hade med själv) fördelat på fyra tillfällen senare under löpningen. Sista varvet blev det mer promenad än lufs, men det hade jag räknat med och jag var inte ensam om att gå så jag hade sällskap och ibland någon att småprata med. Kände mig glad och pigg hela vägen in i mål och konstaterade nöjt att smärtan som jag fått höra var oundviklig aldrig hade infunnit sig. Sista biten, på gatorna inne i centrum, var obeskrivlig. Upplevelsen att gå i mål var precis som Tomas lovat ännu bättre än jag föreställde mig på onsdagen. Var hög på lyckohormoner fram till dagen efter och kommer att le åt minnet resten av livet.

    Ett stort tack till alla ART:are som var med och hejade på efter banan och höll koll på oss. Ett extra tack till Tomas och Bella som jag åkte ned tillsammans med och fick tillbringa onsdagen och torsdagen med samt till Sara, min rumskompis och hemresesällskap. Inte bara för trevligt sällskap utan också för visat tålamod med frågor och nybörjarnervositet.

    /Marie

Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 15 totalt)
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.